I somras öppnade Robert Maglia en italiensk kvaterskrog på Mariaplan i Majorna. Ett mycket trevligt tillskott tycker vi eftersom restaurangutbudet är tämligen begränsat i detta området. Vi bor ju själva i krokarna och att ha en bra restaurang runt hörnet är aldrig fel. Igår kväll var det dags att prova på Enoteca Maglia. Det är inte första gången som vi försöker få en bit mat på detta ställe, men eftersom det sedan öppning i stort sätt varit fullt så var det först igår som vi med lite framförhållning fick ett bord.

På klassiskt maner serverades vi bröd. Brödet kom i en papperspåse och servitrisen berättade att det skulle doppas i olivoljan. Vi beställde in lite vitt vin och såg fram emot våra förrätter.
Jag åt en Caprese – tomatsallad med basilika och mozzarella. Enkelt och gott, ungefär vad man kan förvänta sig. Tyvärr så är tomater inte så smakrika i december och man kanske borde skippa dem helt.
Kaj åt Capesante –  halstrad pilgrimsmussla på vildsvinssalami. Musslan var enligt vårt tycke överstekt. Det är synd då pilgrimsmusslor kan vara något av det godaste man kan äta när den är rätt tillredd, men även något av det tråkigaste när den är för hårt stekt vilket resulterar i gummikonsistens. Smakkombinationen var dock bra och troligtvis var pilgrimsmusslan bara ett engångsmisstag från kockarna.

Till varmrätt åt jag kalv med selleripuré och endive. Nu började det hända grejer, rakt igenom vällagat och en av de godaste av puréer som jag ätit på länge. Köttet var perfekt tillagat och endivens beska passade perfekt till rättens komposition.

Kaj åt en klassisk Osso buco och plötsligt hade förrätten bleknat bort. Ett härligt rimmat och mört kött placerat på en krämig polenta som badade i tomatsås och gremoulata. Rätten var toppad med rotfrukter och friterad märg. Smaker som smälte samman i munnen.

Kvällen avslutades med ett glas recioto della valpolicella och ett urval av italienska ostar. Ett väldigt trevligt avslut innan vi begav oss ut i decemberkylan och promenerade hem.

Enoteca Maglia är en mycket trevlig kvarterskrog med genuin italiensk mat som märkbart har lagats med kärlek. Här står besticken och servetterna i bunt på borden, det finns inga menyer utan den står skriven på en griffeltavla på väggen som varierar från dag till dag. Här är servisen lite vacklande, men det gör liksom inget utan känns vid ögonblicket förvånande nog lite charmigt. Det är hög ”hemma hos”-känsla och det är skönt opretentiöst. Det görs dock små missar, när varmrätten serveras av Robert själv har vi tomt i glasen och vi får själva be om ett vin till varmrätten. Inte så mycket att lägga någon större vikt vid, men ändå något för dem att jobba på. Som på så många andra ställen är ljudnivån för hög, servisen får fråga om vad som sas vid flertalet tillfällen och det är svårt att föra ett samtal med varandra i normal ton. Hit går man inte för en mysig middag för två, utan här sitter man tätt inpå varandra. Det får dock inte glömmas att detta ofta resulterar i en god stämning och en skön lördagspuls. På det stora hela är vi nöjda med kvällen och vi kommer garanterat tillbaka. Nästa gång blir det nog dock en charktallrik med ett glas vin i baren en vardag, när klockan blivit lite mer och ljudnivån sjunkit en aning. Gå inte hit försent bara om ni vill äta något, denna lördag så stängde köket redan kl 22. På vägen ut måste man ta en titt på köttet som hänger på mörning, memorera datumen när de tas ut och planera ditt nästa besök efter det.

På återseende!